Sten – Östergötland

Liksom flera av de andra stenarna i stencirkeln är jag ett löst runt block av förgnejsad granit, alltså gnejsgranit. Inte så konstigt, kanske, för sådana mer eller mindre förgnejsade graniter är nog Sveriges vanligaste bergart. Själv kommer jag från Kärna mosse vid Malmslätt väster om Linköping i Östergötland. Eller kommer och kommer. Det var där man hittade mig i alla fall. Runt Malmslätt finns en rullstensås som breder ut sig till en slätt, kanske har det varit ett delta där, där isälven mynnade ut i havet från en tunnel under inlandsisen. Det är därför det heter Malmslätt, malm betyder ”sand” i många äldre ortsnamn (där det inte verkligen betyder ”malm”, som i Malmberget), och flera platser i Mellansverige vid sådana isälvsdeltan heter något med ”malm” i namnet.

Men egentligen kommer jag ju från berggrunden någonstans längre norrut, sedan har jag brutits loss från det fasta berget av inlandsisen, följt med denna söderut, hamnat i isälven när inlandsisen började smälta, tumlat runt och fortsatt med vattenmassorna vidare söderut, tills jag till sist landade på botten i deltat vid Malmslätt. Omtumlad och nedslipad av vattnet och alla de andra stenarna och gruset och sanden som följde med isälven. Det var på det viset jag fick min runda form, precis som mina kompisar här i stencirkeln från Uppsalaåsen eller från Hörnsjö i Västerbotten.

Men från början kom jag alltså längre norrifrån, från norra Östergötland eller kanske från Södermanland, där det finns gott om gnejsgraniter av min sort. De hör till den äldre generation av graniter som geologerna för i tiden brukade kalla ”urgraniter” och som har åldrar mellan 1910 och 1860 miljoner år. Exakt hur gammal just jag är vet ju ingen, men vi kan säga ungefär 1880 miljoner år så är vi inte helt fel ute.

Från början var jag alltså ett stycke granit, som hade bildats från en magma – en het och glödande bergartssmälta – som trängde upp i jordskorpan och stelnade. Då var jag prickig som en prickig korv, eller massformig som geologerna säger, med olika mineral utspridda som olikfärgade millimeterstora korn eller fläckar. Men snart därefter blev jag utsatt för tryck och rörelser i jordskorpan, som gjorde att mineralkornen samlades i utdragna stråk, jag blev randig snarare än prickig. Jag fick en gnejsig struktur säger geologerna. Det var så jag blev gnejsgranit.

Sådan där gnejsighet kan vara lite lurig, den har ju en viss riktning, och beroende på vilken yta man tittar på på en sten kan man se den väldigt tydligt, eller inte alls. Så är det med mig, kolla får du se. Sedd från ett håll ser jag fortfarande prickig ut, som en opåverkad och odeformerad granit, men tittar man på en annan sida är jag alldeles randig och strimmig och stripig som gnejs.

Geolog Åke Johansson
Naturhistoriska riksmuseet