Sten – Västernorrland

Likt flera av de andra stenarna i stencirkeln består jag av bergarten granit. Jag är dock inte viken granit som helst. Just min granit, den vackert röda Nordingrågraniten från Höga kusten i Ångermanland, är Ångermanlands landskapssten och representerar Västernorrlands län i stencirkeln. Jag bildades från en magma – en bergartssmälta – som trängde in upp i jordskorpan och stelnade för 1580 miljoner år sedan, två tre hundra år efter det att det mesta av berggrunden i norra och mellersta Sveriges urberg hade bildats. Tillsammans med den röda graniten bildades det också mörk gabbro och ljus anortosit. Det senare är en ovanlig bergart som består av nästan bara fältspat. Men på månen är den vanlig, alla de ljusa delarna av månens yta består av liknande anortosit.

Men jag är röd. Den röda färgen kommer sig av att jag innehåller så mycket av mineralet kali-fältspat, som är rött. Egentligen är det mikroskopiska inneslutningar av järnoxidmineralet hematit inne i kali-fältspaten som ger den röda färgen, om man ska vara riktigt noga. Grann är den i alla fall. Tittar man efter riktigt noga kan man kanske också se en del ljus halvgenomskinlig kvarts och mörk biotit eller hornblände. Fast ovantill på mig växer det rätt mycket lav, som jag tycker man skulle tvätta bort så man ser min röda färg bättre.

Att man kan se mig uppe vid jordytan vid Höga kusten nu beror förresten på att all ovanliggande berggrund har eroderats bort under årmiljonernas gång, efter det att jag bildades. Det samma gäller alla graniter och andra djupbergarter, som gabbro eller olika sorters gnejser.

Lite längre inåt landet, vid Ragunda, har jag en lite yngre bror som också består av gabbro och granit, och flera mindre småsyskon. Ännu fler liknande graniter finns det i Finland och på Åland. Om du varit på Åland har du kanske märkt att huvudön nästan uteslutande består av kraftigt röd och grov granit. En äldre bror till mig. Geologerna tycker det är lite konstigt med dessa granitmagmor som trängt in långt inne i en annars stabil jordskorpa, långt efter att den har bildats, och ibland långt inne på en kontinent. Vid denna tid ingick Sverige och Baltica i en stor superkontinent som brukar kallas Columbia (eller Nuna), där de flesta av dåtidens kontinenter var samlade. Sydvästra Sverige låg nära kanten på denna superkontinent, och där pågick det geologiskt aktivitet hela tiden, men mellersta Norrland och Finland låg en bit in från kanten. Därför har geologerna diskuterat mycket fram och tillbaka hur sådana graniter som jag egentligen bildats, utan att kunna enas. Jag vet ju, men det tänker jag inte avslöja så lätt.

Eftersom sådana graniter är så vanliga i Finland har finländska geologer blivit lite av experter på oss. På finska kallas vi rapakivi-graniter, och det namnet har spritt sig till geologer över hela världen. Egentligen är jag inte så förtjust i det namnet, på finska lär det betyda ”rutten sten”, men jag känner mig inte alls rutten. Men det är sant att vi har rätt lätt att vittra sönder till grovt grus, det är därför vi fått detta namn. I Finland bryter man annars rapakivigranit och polerar skivor av den som används som vacker och exklusiv golvbeläggning eller fasadbeklädnad där det ska vara extra flott och fint, så på det viset är det verkligen ingen ”rutten sten”.

Geolog Åke Johansson
Naturhistoriska riksmuseet