Sten – Hällekis

Jag avsattes som kalkslam i ett grunt hav, ungefär som dagens Östersjön eller Nordsjön, som täckte stora delar av Skandinavien för mellan 540 och 400 miljoner år sedan, under de geologiska perioderna kambrium, ordovicium och silur. Själv bildades jag under mellersta ordovicium, för omkring 470 miljoner år sedan. Du tycker kanske att det låter hemskt mycket, och att jag är hemskt gammal, men jordklotet är faktiskt nästan tio gånger äldre, 4550 miljoner år, och jag är faktiskt en av de yngsta bergarterna här. Det är bara kalkstenen från Gotland som är yngre.

Under mig på Kinnekulle i Västergötland där jag kommer ifrån finns först det riktigt gamla prekambriska urberget av gnejs, och på det ligger kambrisk sandsten och alunskiffer. Sedan kommer jag, den ordoviciska röda kalkstenen, och ovanpå mig följde lerskiffer och mer kalksten, från silur-tiden. Alla dessa ovanliggande lager gjorde att jag pressades ihop till en hård bergart, som heter kalksten. Överst på Kinnekulle finns en liten mössa av hård svart diabas, som trängde in i de siluriska lagren för ungefär 300 miljoner år sedan (kring gränsen karbon-perm), och som har skyddat mig och de andra underliggande lagren från erosion. På flera av de andra platåbergen i Västergötland, som Billingen och Halle- och Hunneberg bildar diabasen på toppen ett tjockare och vidsträckt skyddande täcke. Men de siluriska lager som antagligen fanns ovanför diabastäcket har helt eroderats bort.

När jag bildades befann sig Sverige och Skandinavien och hela den kontinent som kallas Baltica och som omfattar den nordöstra halvan av dagens Europa på södra halvklotet, ungefär på 30-40 graders sydlig bredd. Klimatet var varmt, men inte riktigt tropiskt. På den tiden fanns det knappt något liv på land, men i haven var det fullt av olika ryggradslösa djur, som musslor, trilobiter (som såg ut som stora gråsuggor), och bläckfiskar med avlånga skal som kallas ortoceratiter. Mycket av kalkslammet som jag består av var nog söndermalda delar av kalkskal från dessa djur. Man kan också se hela skal som bevarats som fossil i kalkstenen; det är därför forskarna vet så mycket om vilka djur som levde på den tiden. Just de avlånga bläckfiskskalen, ortoceratiterna, är vanliga i min typ av kalksten, så vanliga att den sortens kalksten kallas ortocerkalksten. Kanske har du sett sådana bläckfiskskal som ser ut som vita smala strutar i golv, trappor eller trädgårdsplattor gjorda av sådan kalksten. Men just i min platta syns inte något sådant ortoceratit-skal, åtminstone inte på ovansidan.

Om du undrar över den röda färgen så beror den på små mängder järn i kalkstenen som oxiderat till röd järnoxid som har en sådan roströd färg; om inte järnet oxiderar på detta sätt förblir kalkstenen grå, vilket också är vanligt. De yngre siluriska kalkstenarna på Gotland är grå, till exempel.

Den röda ortocer-kalkstenen, och de andra kambriska, ordoviciska och siluriska sedimentbergarterna täckte ursprungligen en stor del av södra och mellersta Sverige, liksom de områden där fjällkedjan nu ligger. Men sedan har erosion när dessa områden blev land igen gjort att mycket av detta täcke av sedimentära bergarter försvunnit. Vi finns kvar i delar av Skåne, på Öland och Gotland och på botten av Östersjön och delar av Bottenhavet. Vi finns också kvar på Östgöta- och Närkeslätten, runt Siljan och i delar av fjällkedjan. Och så finns vi som sagt kvar i de västgötska platåbergen, där den hårda diabasen på toppen skyddat från fortsatt erosion. De här platåbergen är så märkvärdiga att de nyligen blivit utnämnda till en Global Geopark av UNESCO, Platåbergens Geopark (https://www.platabergensgeopark.se/). Gissa om vi blev glada!

I Hällekis på nordspetsen av Kinnekulle, där jag kommer ifrån, finns ett stort stenbrott, fast det numera är nedlagt. Här bröt man länge kalksten för tillverkning av cement, men också till kalkstensplattor till golv och trappor inomhus och trädgårdsplattor utomhus. Eftersom jag är så fint horisontellt lagrad är det ju lätt att spräcka upp mig i tunna skivor. Ska man använda dem som golvbeläggning inomhus får man polera dem så de blir släta och jämna, men ska man använda dem utomhus kan man behålla den lite ojämna kullriga ytan, precis som på mig. Det passar ju jättebra att ha just mig som välkomststen som man kan kliva på väg in i stencirkeln! Stenbrottet i Hällekis är nedlagt, men besök det gärna och beundra de 40 meter höga kalkstensväggarna, om du har vägarna förbi och besöker Platåbergens Geopark. Forskarna säger att det tog 1000 år bara att bilda 1 millimeter kalksten, och då kanske du (eller dina föräldrar) kan räkna ut hur lång tid det tog att bilda 40 meter kalksten. Men på andra håll på Kinnekulle bryter man fortfarande kalksten, och på Öland. Där är den röda ortocer-kalkstenen väldigt vanlig, så vanlig att man ofta kallar den för Ölandskalksten. Det är den som bildar den platta ovanytan på Stora Alvaret på södra Öland.

Geolog Åke Johansson
Naturhistoriska riksmuseet