Sten – Halland

Vi är två runda lösa stenblock av gnejsgranit från Rydöbruk nordöst om Halmstad i Halland, jag är rätt ljus och finkornig, min kompis är lite grövre och rödare i färgen och väldigt rund. Egentligen har vi ju kommit någonstans längre norrifrån men inlandsisen och med den isälv som följde Nissans dalgång. Där tumlade vi runt och slipades runda och fina av vattenmassorna och av andra stenar och grus och sand som följde med isälven när isen smälte. Sedan landade vi vid Rydöbruk när isälven mynnade i havet där. Tittar man på en geologisk jordartskarta ser man att det finns mycket sådant isälvsmaterial – grönt på kartan – runt Rydöbruk och vidare både uppströms och nedströms längs Nissan.

Eftersom vi är lösa stenar så är det osäkert var vi egentligen kommer ifrån i fasta berget. Kanske är vi från Halland, eller så har vi kommit från västra Småland eller ännu längre bortifrån Västergötland. Det mesta av berggrunden i detta område är ungefär likadan hursomhelst, och domineras av förgnejsade graniter som har en ålder på ungefär 1700 miljoner år. Sverige och Baltica, det vill säga det som nu är nordöstra Europa, ingick vid den tiden, för mellan 1800 och 1250 miljoner år sedan, i en superkontinent som brukar kallas Columbia (eller Nuna), där de flesta av dåtidens kontinenter var samlade. Man vet inte riktigt hur Columbia såg ut, men sydvästra Sverige måste ha legat nära dess kant ut mot oceanen, för här pågick mycket geologiskt aktivitet under hela denna tid: vulkanutbrott, och magmor som trängde in på djupet och stelnade som granit eller gabbro eller något däremellan, och återkommande omvandlingar och deformation av berggrunden. Det var som vid kanten av Stilla Havet idag!

Så det mesta av gnejserna i Halland och angränsande delar av norra Skåne, västra Småland och södra Västergötland, den södra delen av det som geologerna kallar det ”Östra segmentet av den Svekonorvegiska provinsen” (jag vet, långt och komplicerat namn, geologer gillar sån’t) är ungefär 1700 miljoner år gamla, och var från början graniter eller besläktade djupbergarter som trängde in i jordskorpan som heta glödande magmor – bergartssmältor – som stelnade. Sedan kan kanske en del av gnejserna också ha varit vulkaniska eller sedimentära bergarter avsatta på markytan vid ungefär samma tid. En gnejs är en randig eller bandad metamorf bergart, alltså en bergart som omvandlats vid högt tryck och hög temperatur djupt nere i jordskorpan. Ofta kan geologerna ha svårt att avgöra vad gnejsen har varit från början, innan den omvandlades till gnejs. Den kan ha varit en granit eller liknande djupbergart, eller en vulkanisk bergart, eller en sedimentär bergart, det syns inte så tydligt alla gånger, och kan kräva ingående undersökningar för att avgöra. Vi gnejser är lite hemlighetsfulla av oss. Min mindre kompis här intill ser nog mer granitisk ut än jag, med sina inslag av grövre mörka mineral, själv är jag rätt ljus och finkornig och anonym till mitt utseende. Men numera tror geologerna att det mesta av gnejserna i det här området har varit graniter, så då kan vi kalla oss gnejsgraniter eller granitiska gnejser.

Vi har varit utsatta för omvandling – metamorfos – och deformation djupt nere i jordskorpan flera gånger, både för ca 1450 och för ca 1000 miljoner år sedan, när den Svekonorvegiska bergskedjan bildades. Så vi har en väldigt lång och komplicerad historia bakom oss. Efter att den Svekonorvegiska bergskedjan eroderats bort, kanske för 600 miljoner år sedan, kom vi upp nära jordytan och kunde pusta ut och andas lite frisk luft (skojar bara, vi stenar behöver inte andas någon luft alls, vi är inte som djur och människor). Liksom när det gäller Bohusgraniten längre norrut så bryts halländsk gnejs längs kusten och säljs som byggnadssten för olika ändamål. Den vackra sliriga gnejsen kan vara bearbetad på olika sätt – krysshamrad, flammad, slipad, polerad – vilket ger olika utseende.

Geolog Åke Johansson
Naturhistoriska riksmuseet