Sten – Jämtland

Jag och mina småkompisar som ligger runt ikring mig kommer från Nordhallens täljstensbrott nordväst om Åre i Jämtland, från en samling stenar som föll ner när en del av väggen i stenbrottet rasade. Det var meningen att vi skulle vara täljsten, som är Jämtlands landskapssten. Men jag, det stora stenblocket, är snarast ett stycke fyllit från kanten av stenbrottet. Däremot är ett par av de mindre stenarna av täljsten.

Om jag börjar med mig själv, fylliten, så började jag min bana som ett lerigt sediment som avsattes på havsbotten för kanske 500 miljoner år sedan, och sedan pressades ihop och hårdnade till lerskiffer. När fjällkedjan (eller dess föregångare, Kaledoniderna) bildades genom att Skandinavien kolliderade med Grönland för ungefär 420 miljoner år sedan, pressades jag ner en bit i jordskorpan och omvandlades till en bergart som kallas fyllit. Sedan sköts jag och alla mina bergartskompisar i ett stort sjok, kallat skolla, flera hundra kilometer österut in över urberget så vi hamnade i Jämtland.

I en fyllit har de pyttesmå lermineralkornen i lerskiffern omvandlats till en sorts glimmer som kallas muskovit. Muskoviten bildar också tunna flak i bergarten, som i fylliten är så små att de inte syns för blotta ögat. Däremot ger de mig en lite glansig sidenartad lyster på ytan, som du kanske kan se, till skillnad från den jämngrå lerskiffern. Om glimmerflaken växer och blir så stora att man kan se dem för blotta ögat som små silverglänsande fjäll i stenen kallar man bergarten glimmerskiffer. Både fyllit och glimmerskiffer är väldigt vanliga bergarter i fjällkedjans berggrund. I samband med överskjutningsrörelserna när fjällkedjan bildades så veckades också berggrunden på olika sätt. Du kan kanske se att min överyta inte är helt plan och slät, utan lite småkrusig; det beror på den veckningen.

Men ett par av mina småkompisar härintill består åtminstone delvis av täljsten. Du kan se det på den ljusa färgen, och om du känner på dem känns ytorna nästan som tvål; på engelska kallas täljsten faktiskt därför för ”soapstone” (som ordagrant betyder ”tvålsten” eller ”såpsten”). Att den kallas täljsten på svenska beror på att bergarten är väldigt mjuk, så mjuk att man kan tälja små figurer ur den med kniv. Det beror i sin tur på att den består av väldigt mjuka mineral, som serpentin och talk. Talk är faktiskt det allra mjukaste mineral som finns.

Täljstenen har faktiskt ett väldigt intressant och ovanligt ursprung. Den började sin bana som en mörk och mycket kiselfattig bergart – geologerna kallar en sådan bergart ultrabasisk – nere i jordens mantel, det som finns under jordskorpan. När Grönland kolliderade med Skandinavien och fjällkedjan, eller dess föregångare, bildades, pressades småbitar av sådana ultrabasiska mantelbergarter upp genom jordskorpan och hamnade som linser i fjällkedjans berggrund, oftast i kontakten mellan olika berggrundsskollor. Det var i samband med detta som en del av dessa mörka ultrabasiter omvandlades till mjuk och ofta rätt ljus täljsten. Kanske hjälpte detta till att pressa dem uppåt, de var ungefär som mjuka tvålar som pressades uppåt mellan de andra, hårdare bergarterna.

Som du kanske förstår är täljsten inte någon särskilt vanlig bergart, inte heller i fjällkedjan, utan förekommer bara som mindre kroppar och linser. Den mest kända täljstensförekomsten är vid Handöl väster om Åre, närmare norska gränsen. Där bryter man täljsten framförallt för att tillverka kaminer av; täljsten är inte bara mjuk utan håller också värme väldigt bra, så om man klär kaminen med plattor av täljsten håller den värmen längre, även efter att man slutat elda. Just nu tycks verksamheten ligga nere, men kanske påbörjas den igen. Täljstensbrottet i Nordhallen är också nedlagt. Här bröt man täljsten mest för produktion av talkpulver. Vad jag har hört brukar man använda talkpulver att pudra bebisar i stjärten med, men det kanske finns andra användningsområden också.

Geolog Åke Johansson
Naturhistoriska riksmuseet