Sten – Kalmar

Jag är ett block av röd och rätt så grov Smålandsgranit från Näs, där Astrid Lindgren föddes, i Vimmerby i Kalmar län. Eftersom jag är ett löst block som kommit till Näs med inlandsisen går det inte riktigt att säga exakt varifrån jag kommer i det fasta berget, men det är nog inte så långt bort. Jag ser ut som en väldigt typisk Smålandsgranit som det finns väldigt mycket av i den här delen av Småland och i södra Östergötland, och som har en ålder på ca 1800 miljoner år. Så det är nog säkert min ålder också.

Vid den tiden höll Sverige och hela Baltica, alltså den nordöstra delen av dagens Europa, på att bli en del av superkontinenten Columbia som höll på att bildas. Alla, eller nästan alla, av jordens kontinenter samlades i denna superkontinent, även om man inte riktigt vet hur den såg ut och var alla dåtidens kontinenter var placerade. Men Sverige låg rätt säkert nära kanten av denna superkontinent, ut mot oceanen, och längs denna kant pågick mycket aktivitet. Mellan ungefär 1810 och 1750 miljoner år sedan trängde det upp magmor som bildade graniter och besläktade djupbergarter i ett nord-sydligt bälte som sträckte sig från Blekinge och Småland i söder, upp genom delar av Östergötland till Värmland, och sedan in under det som nu är fjällkedjan (den fanns inte då) ända upp mot Lofoten i norra Norge. Så jag är en av alla dessa graniter, ungefär 1800 miljoner år gammal. En del av magmorna, särskilt i Småland, strömmade ut på dåtidens markyta och bildade vulkaniska porfyrer, ungefär som Dalaporfyrerna hundra miljoner år senare.

Så i Småland, där jag kommer ifrån, kallar man dessa graniter och porfyrer för Smålandsgraniter respektive Smålandsporfyrer. Sedan kan de ha andra, ännu mer lokala namn. Graniten vid Vimmerby och norrut kallas ibland för Vinmmerbygranit. Närmare kusten, åt Oskarshamn till, har man brutit en del av oss som byggnadssten, precis som med andra bergarter längs kusterna i Blekinge, Halland och Bohuslän.

I motsats till gnejserna längre västerut, i västra Småland och Halland, är bergarterna i granit-porfyr-bältet genom östra Småland rätt välbevarade, trots att vi är sådär hundra miljoner år äldre än gnejserna. Men vi har legat mer skyddade och inte drabbats av någon stor bergskedjeveckning med deformation och metamorfos (omvandling vid högt tryck och hög temperatur) efter det att vi bildades. Det är därför vi behållit vårt ungdomliga utseende, trots vår ålder.

Geolog Åke Johansson
Naturhistoriska riksmuseet