Sten – Örebro

Jag bestod från börja av kalksten, ungefär 1900 miljoner år gammal. Eftersom jag är så gamla kallas jag ibland för ”urkalksten”. Kalken jag består av avsattes på botten av ett urtida hav i nära anslutning till kraftig vulkanism i stora delar av Mellansverige – det område som brukar kallas Bergslagen – vid denna tid. Kanske avsattes en del av kalken från varma källor i anslutning till vulkanismen, precis som man kan se kalkutfällningar idag – så kallad travertin – runt varma källor på land i vulkaniskt aktiva områden. Vid den tiden fanns det ju inte så mycket liv ens i haven, bara alger och bakterier och liknande encelliga organismer. Men det verkar faktiskt som encelliga alger också varit inblandad när jag bildades. Vid Sala har man hittat en sorts runda decimeterstora strukturer i kalken som kallas stromatoliter som är en sorts urgamla fossila algkolonier. Liknande levande stromatoliter finns i mycket grunt vatten vid Australiens norra kust idag.

Samtidigt med vulkanismen bildades också mycket av malmerna i Bergslagen, såsom bly-, zink- och silvermalmen i Sala. På 1500-talet bröt man bly och silver i Sala, mest bly, men silvret som man också fick ut ur blymalmen var mer värdefullt, och därför kallas gruvan Sala silvergruva. Senare har man också brutit zink där, och gruvbrytningen fortsatte genom århundradena fram till början på 1900-talet. Nu är gruvan nedlagd, men har blivit ett populärt turistmål som man kan besöka, se Sala Silvergruva.

Men varför kallas jag dolomitmarmor, om jag består av kalksten. Jo, marmor är kalksten som kristalliserat om på grund av högt tryck och hög temperatur djupt nere i jordskorpan. Och några tiotals miljoner år efter att vi avsatts skedde det en bergskedjeveckning, och havsbottnen där jag bildats blev till höga berg. Jag hamnade långt ner i jordskorpan vid bergskedjans rötter, och omvandlades från kalksten till marmor. Sedan har bergskedjan eroderats bort under årmiljonernas gång och försvunnit helt, och jag har kommit upp till jordytan igen.

En del marmor är vit och fin, nästan som snö, eller som socker som glittrar av små sockerkorn. Den vita italienska Carrara-marmorn är berömd, och har använts sedan länge till skulpturer och byggnadsverk. För att vara sten är kalksten och marmor inte så hård, och rätt lätt att bygga med och skulptera i. Jag, marmorn från Sala, är nästan lika vita om jag får säga det själv. Det var nog så att kalkstenen som jag bildades från var väldigt ren, den bestod bara av mineralet kalcit (som består av kalciumkarbonat). Men så finns det också marmor som bildats ur oren kalksten som innehållit lager av lera eller vulkanaska. Dessa lager omvandlas till grå eller gröna sliror av andra mineral än kalcit. Kolmårdsmarmorn som är ungefär lika gammal som marmorn i Sala, och som finns i trappor och fönsterbräder i många bostadshus, är en sådan grönslirig marmor. Den är också vacker fast på ett annat sätt, med ett utseende som man brukar kalla ”marmorerat”.

Dolomit, då, undrar du. Jo, dolomit är magnesium-haltig kalksten eller marmor. Annars består ren marmor av mineralet kalcit, som är kalciumkarbonat, men dolomitmarmor består av mineralet dolomit, som även innehåller magnesium. Hur magnesiumet kommit dit vet forskarna inte riktigt, så det är min lilla hemlighet. I norra Italien, i Alperna, finns det för övrigt ett helt bergsområde som heter Dolomiterna för att bergen där mest består av dolomit.

Nu bryter man vare sig silver, bly eller zink i Sala, men en bit från silvergruvan finns ett dolomitbrott där man bryter dolomitmarmor för olika industriella ändamål, som t.ex. att kalka sura sjöar. Det är från det dolomitbrottet som jag kommer.

Geolog Åke Johansson
Naturhistoriska riksmuseet