Sten – Södermanland

Jag är ett block av en sorts gnejs som kallas ådergnejs eller sedimentådergnejs. Med ett lite finare utländskt lånord kan jag också kallas migmatit. Kärt barn har många namn. Det är en vanlig bergartstyp i Sörmland där jag kommer ifrån, och lokalt brukar man därför kalla min typ av gnejs för Sörmlandsgnejs. Därför är jag också Sörmlands landskapssten.

Jag började min bana för ungefär 1900 miljoner år sedan som sediment på botten av en urtida ocean, därav namnet sedimentådergnejs. Det var en typ av sediment som kallas gråvacka, vilket är en blandning av sand, lera och ibland lite grövre gruskorn, avsatt på rätt djupt vatten. Där dessa gråvackor är välbevarade, exempelvis på Utö i Stockholms skärgård, kan man se att de består av centimetertjocka skikt av omväxlande sandigt och lerigt material. Geologerna tror att det var skred på havsbotten som avsatte dessa skikt, först det grövre sandiga materialet och sedan gradvis allt finkornigare lera. För varje nytt skred blev det ett nytt sådant ”dubbelt skikt”: sand och lera, sand och lera… gång efter gång efter gång.

Åldern 1900 miljoner år är lite osäker, det är svårt för geologerna att bestämma åldern exakt på sedimentära bergarter som mig som består av en blandning av äldre bergartsmaterial. Men de tror att vi är ungefär lika gamla som de vulkaniska bergarter som finns i samma områden och som är ungefär 1900 miljoner år. Eller så kan vi vara lite äldre, eftersom vi oftast ligger lite under våra vulkaniska kompisar, men inte särskilt mycket. En del av sanden och leran kan ha varit vulkanaska från dessa vulkaner som avsattes en bit bort.

En tid senare råkade hela berggrunden i norra och mellersta Sverige, och i Finland, ut för en bergskedjeveckning, precis som dolomitmarmorn från Sala berättade om. Jag hade redan hårdnat till en fast sedimentär bergart, från att allra först varit ett löst sediment, men nu pressades jag ännu djupare ner i jordskorpan, flera tiotals kilometer, där det var hett och svettigt och verkligt högt tryck. Och allting rörde sig så jag knådades hit och dit ungefär som deg, fast jag var en fast bergart, och lagren i mig blev alldeles hopveckade och skrynkliga. Jag blev full av veck av olika storlek, från centimeter-stora veck som man kan se i en enstaka sten, till kilometerstora veck som syns på den geologiska kartans mönster av olika bergarter. Det här hände för mellan 1870 och 1780 miljoner år sedan, kanske i ett par olika omgångar.

På grund av trycket och hettan skedde det också massa kemiska reaktioner mellan mina mineral, en del mineral tålde inte värmen och bröts ner, och nya mineral kom till. Man brukar kalla denna process för metamorfos, ett grekiskt ord som betyder ungefär omvandling. Så nu är jag inte längre en sedimentär bergart, utan en metamorf bergart, en omvandlad bergart. Och de nya mineral som bildades kallas metamorfa mineral. Beroende på vilka sådana metamorfa mineral som bildats, och deras sammansättning, kan geologerna bestämma ungefär vilken temperatur och vilket tryck jag varit utsatt för under metamorfosen.

Ett vanligt sådant metamorft mineral är granat, ett mineral du kanske hört talas om eftersom fina och klara granat-kristaller kan användas som smyckestenar. Oftast är de brunröda till färgen, och nästan runda, men många kristallytor så att de ser ut ungefär som fotbollar. Granater finns lite här och där i sedimentådergnejsen, men inte överallt. De är hårda, så där de finns sticker de ofta upp som små – några millimeter stora – brunröda knottror ur berghällarna.

På en del håll blev det så varmt – mellan 600 och 700 grader Celsius – att jag faktiskt började smälta. Inte hela jag, men en del av mineralen som hade lägst smältpunkt. Det var verkligen svettigt, och inte alls särskilt skönt. Jag trodde jag skulle smälta helt, och bli till en magma. Men så svalnade det, och det uppsmällta materialet stelnade på nytt, och blev till ljusa ådror av kvarts och fältspat, ofta lite vindlande och ojämna och ibland hopveckade, kanske någon eller några centimeter tjocka. Ibland kan det finnas större linser och körtlar där sådant uppsmällt material samlats och stelnat. Det är på grund av dessa ljusa kvarts-fältspat-ådror som min typ av gnejs kallas ådergnejs. En del tycker att ådergnejs ser ut som bacon, med de ljusa ådrorna i gnejsen som fettådrorna i baconet. Kanske det.

Om jag får säga det själv tycker jag i alla fall att det är en väldigt vacker form av gnejs, mycket vackrare än de enformiga gnejsgraniterna, och jag undrar varför man inte skulle kunna bryta mig och använda mig som byggnadssten, ungefär som man gör med många graniter. Men kanske är jag alltför inhomogen och innehåller alltför många sprickor för att vara användbar som byggnadssten, jag går helt enkelt sönder för lätt. Ska man använda en bergart som byggnadssten ska den vara homogen och gå att bryta i stora fyrkantiga block utan att dessa går sönder.

Det här blocket från Mellösa norr om Flen är ju rätt vittrat på ytorna och kanske lite smutsigt, så man ser inte ådergnejsstrukturen särskilt tydligt i det, och hur vacker jag kan vara. Kanske skulle man tvätta det, eller allra helst dela det, så man fick fram en helt frisk yta inuti stenen. Bäst ser man ju min vackra ådergnejsstruktur i färska lossprängda block, kanske från någon nygjord vägskärning, eller i fina berghällar ute i skärgården precis i strandbrynet där de sköljs rena av vågorna.

Geolog Åke Johansson
Naturhistoriska riksmuseet